Kultur

Eftersom det regnade idag valde vi bort båtutflykter och ägnade oss istället för inomhusaktiviteter. Vi började med lätt shopping i de affärer vi strosade förbi på vår väg mot maritima museet. Museet är byggt kring Nya Zeeland som sjöfarare, kring Māoriernas resor, européernas upptäcktsresande, valfångst, immigrantresor från Europa och segling med utgångspunkt i Amerikas Cup.

Tre sporter förefaller vara större än andra i detta land. Det är rugby, cricket och segling. På museet är en stor del ägnad åt just Amerikas cup och sir Peter Blake som varit mycket framträdande skeppare, bl.a med seger i AC. 

Vidare har man en stor uppsättning fullskaliga modeller av äldre fartyg. 

Modell av den typ som Māorierna använde vid upptäckten av N Z. 

Efter att Storbritannien tecknat Waitangafördraget med Māorierna skulle Nya Zeeland befolkas. I Storbritannien såldes det förlovade landet in och engelsmän och andra européer skeppades över med drömmar om ett bättre liv. Ända in på 1960-talet var immigrationen betydande. Fullskaliga modeller av de hytter som immigranterna bodde i vid överfarterna fanns, från 1800-talet och från 1950-talet.

Museet var jätteintressant och pedagogiskt men efter 3,5 timmar orkade vi inte mer.

På sena eftermiddagen åkte vi upp i Sky Tower som är det högsta tornet på den sydliga hemisfären (och därmed högre än Sydneys vilket är viktigt). I duggregnet kunde vi inte se så långt som i klart väder, det rådde sikt 6 på en 10-gradig skala. Vi var ändå nöjda för den överblick man får över själva stade med förorter. 

Middag åt vi på en fullsatt belgisk restaurang. Mycket gott!

För övrigt är julen snart här. 

Mineralvatten och mer vulkanologi

Eftersom vi bor på ett hotell med heta mineralbad så började vi dagen med att krypa ner i en svavelosande bassäng med grumligt vatten. Skall vara bra för allehanda krämpor. Vattentemperaturen ca 40 grader. Därefter en kort sejour i bubbelpoolen. Dusch, frukost och utcheckning. 

Sedan var det dags för dag två av våra termiska studier. Denna började med ett besök vid lady Knox geiser. Enligt information skulle den ha ett utbrott 10:15 varje dag. Vän av ordning funderade på hur den kunde vara så punktlig. Var den radiostyrd eller hade man satt en brandspruta i geisern?  Det visade sig att man manipulerade den med tvättmedel. Med ett halvkilo  som hälldes i från toppen kunde man få den att aktiveras. Det kändes som lite fusk, men det fungerade. 

Därefter blev det en ny rundvandring bland kratrar, stinkande hål och bubblande lera. Ett fascinerande skådespel. Många olika färger skapas av mineraler och tungmetaller. 

Vatten färgat av svavel och järn. 

Bubblande lera som inte ska avnjutas i ett bad.

Dags att lämna Rotorua och avfärd mot Auckland. Väl framme och incheckade konstaterade vi att vår studio är mindre än Olles studentrum. Vi tror att vårt rum inklusive toa och dusch är drygt 10 kvadratmeter. I detta ryms faktiskt ett pentry också. Fördelen med studion är centralt läge på 16e våningen med utsikt över hamnen. Det allra bästa för kvällen är ändå att Falun slog Storvreta med 7-4. Bertil, du var väl där?

Termisk aktivitet

Henrik började dagen med en löptur. Första anhalt på turen var sulfur point. Ett område som ligger alldeles nära stan och där ångor stiger upp, detta sågs på avstånd. Det blev värre efter en stund, stigen gick genom en måskoloni och strax var en rote uppe och gick till attack. Jag klarade mig helskinnad. Stigen fortsatte över sterila områden och på båda sidor steg rök från underjorden, lukten var bedövande och det kändes inte så hälsosamt att springa just här. Dessutom var marken alldeles gul av svavel. 

Vi åkte till Waimangu volvanic vally för att se ett område med uttalad termisk aktivitet. Området har varit ett mål för turister sedan mitten av 1800-talet. 

1886 ödelades området av ett vulkanutbrott som dödade 150 personer. Allt täcktes av lera och lava. Sedan dess har naturen återtagit terrängen och bergssidorna täcks av tät regnskog. Kratrarna är vattenfyllda. 

En kallas för frying plan lake och vattentemperaturen håller sig runt 55 grader.  Stora mängder tungmetaller och svavelväte väller upp ur underjorden och pH ligger runt 3,5. En annan kratersjö kallas för inferno crater och här varierar vattnets t

Kurbad har man annars ägnat sig åt länge i Rotorua. Ett badhus byggdes 1908. Ganska snart fick man diverse problem. Svavelväte reagerade med vattenledningarna och korrosion orsakade stora skador. Färg som var blybaserad användes inomhus och kemiska reaktioner med svavelvätet gjorde ett interiören blev svart bara några veckor efter invigningen. Idag är byggnaden museum med utställning om kurbadet samt om Māorierna.

Framför byggnaden finns krocketplaner och det pågick ett par matcher. Det förefaller som om det är en mycket seriös sport här.

Ikväll har vi varit på en dansuppvisning där vi bland annat fick se en äkta haka. Efteråt bjöds vi på hangi, mat tillagad på traditionellt vis på varma stenar i jorden. Mycket gott. 

Svavelos

Tidig uppstigning idag. Vi hade en lång resa framför oss. Vi började med en sväng norrut för att studera 90 mile beach  (som enligt uppgift endast är 65 miles lång). Mycket sand är det. Man kan köra bil på stranden, från nordligaste spetsen av Nya Zeeland och längs hela stranden, förutsatt att man har en fyrhjulsdriven bil som inte är hyrd och endast när det är lågvatten. Inget av detta stämde in på oss så vi fick nöja oss med att se en liten bit av det hela. 

Sedan blev det en lång bilfärd. Tack vare gps klarade vi oss hela vägen till Rotorua utan problem. Man tvingas att korsa Auckland. Trots att det var söndag var trafiken riktigt tät. 

Söder om stan var det lugnt i vår fil men det var mycket mötande trafik, sannolikt helgfirare som var på hemväg.

Väl framme i Rotorua hittade vi snabbt vårt hotell dessvärre har det några termiska bad och doften av svavel ligger tung över hotellet. 

Redan inne i stan finns en hel del termisk aktivitet. I parken finns flera heta källor där ångorna stiger och svaveldoften ligger tung. I morgon skall vi titta närmare på dessa fenomen. 

Bad

Idag har vi haft en lugn och skön dag. Mycket läsning på vår terass med utsikt över Stilla havet. Soligt men ganska blåsigt. Inga surfare syntes till vilket man kunde ha väntat sig. Vi börjar misströsta när det gäller surfare. Vi får hoppas att vi får syn på några imorgon. Vi tog en promenad ner till stranden för ett eventuellt bad. Eftersom solen gick i moln började vi vandra utefter klipporna. Det var lågvatten så vi kunde ta oss runt den första udden på vassa berghällar. Vi fortsatte för att se hur långt vi kunde komma. Nivåskillnaden mellan ebb och flod är flera meter. I små bassänger såg vi krabbor som blivit kvar när vattnet drog sig ut. 

Vi såg en pytteliten ödla och skrämde upp en större fågel. Det var antagligen ingen vanlig vandringsväg. Vi lyckades trassla oss runt hela udden och kunde gå bilvägen tillbaka.

 Väl vid vår strand igen så gick vi till en skyddad vik där stillahavsvågorna kom rakt in. Vattnet var säkert 18 grader, lagom salt och kristallklart. Härligt med ett bad efter vår promenad. 

Resten av eftermiddagen ägnades åt mer slappande och toppades med min (Evas) första löprunda på 3 veckor. Jobbigt i den kuperade terrängen!

Middag åt vi på en populär Thairestaurang där någon form av firmafest med julklappsutdelning ägde rum. Väldigt god och stark mat. Imorgon ska vi ha vår längsta körsträcka, hela 53 mil. Vår slutdestination imorgon är Rotouroa.

Resa mot värmen

Eftersom vårt hotell ligger mitt i smeten i Auckland började vi dagen med att ta en promenad till hamnen. Vi kollade in olika förslag på båtturer inför vår kommande Aucklandvistelse innan vi flyger hem. Det märks att hamnen är en bra utgångspunkt. Det är liv och rörelse och mycket folk och många restauranger. Det känns att vi kommer gilla Auckland!

Nya  Zeeländarna är mycket stolta över sina seglarprestationer  i Americas Cup. Det ligger ett antal 12or i hamnen, som man kan ta en tur med. Det vore skoj.

Efter att vi checkat ut från hotellet började vi köra norrut mot ett litet ställe, Cable Bay, vid Doubtless Bay. Resan var längre än vi trodde, det tog ca fyra timmar. Solen följde oss hela vägen och vid framkomsten hade vi klarblå himmel. Vi har fantastisk utsikt från hotellet över vikens turkosblå vatten. Vi tog en promenad utefter stranden. Vattnet känndes svalt men det kan kanske bli ett dopp i morgon.

Efter vår promenad satte vi oss på verandan med varsin bok. Härligt att bara  slappa. Sitter nu på en indisk restaurang och har just avnjutit två olika vegetariska förrätter. Jättegott!

Sydöns cirkel är sluten.

Väderleksrapporten på TV varnade för"some heavy raining during the night, up to 120 mm", stämde nog för regnet har vräkt ner. Hela natten och större delen av dagen. På vägen upp stannade vi till vid ett mindre vattenflöde dit sälungar tar sig när deras mödrar är ute och fiskar. Pga regnandet var det en rejäl fors med ett större vattenfall.  Några kutar syntes inte till. De hade nog lämnat stället för sommaren. 

Vi kom till Blenheim i god tid. Senast vi var här sken solen och det var betydligt varmare. Precis som då, åt vi lunch på en vingård, Rock Ferry.  

Pga vädret var flyget till Auckland försenat ca 40 minuter. Resan var dock odramatisk.

Just nu sitter vi på hotellrummet och fikar. Vi tittar på cricket på TV. Obegripligt. Hotellet ligger centralt och man ser sky tower från det. 

Valar.

Tidig uppstigning för att få se valar. Kaikoura har goda förutsättningar för att få se kaskelotter. Bara några sjömil utanför land ligger en djupränna med djup på upp till 1600 meter. Här möts tropiska vatten med kallt vatten från Antarktis, detta skapar grogrund för ett rikt maritimt liv. Kaskoelotter kommer hit för att kalasa på havets rikedom. Pga det kalla vattnet är det endast kaskelotter av hankön som finns här. Honorna har inte tillräckligt fettlager för att klara kylan. 

Här i Kaikoura har Māorierna skapat ett företag som är inriktat på valskådning. Detta har skapat arbetstillfällen sedan slutet av 80-talet. Nu har man fem katamaraner som gör regelbundna turer till kontinetalsockeln och valarna. Pengarna tilllbaka om inga valar ses. Idag fick vi se två balar som låg och tankade luft för nästa dyk. En imponerande syn. När de är färdiga med andningen dyker de rätt ner i djupet, ner mot 1000 meter för att hitta föda. 

Dykningen avslutas med att stjärtfenan sticker rätt upp i luften. 

Kaskelott som  blåser inför dyk. 

Inte nog med detta! En gir åt söder för att söka delfiner. Vi hittade Hector dolphines! Världens minsta och mest sällsynta delfiner. De skuttade och hoppade utefter båten. Det var små och ljusgråa.

Skepparen genomförde ett sök med sonar för att försöka lokalisera ytterligare valar. Han ökade på hastigheten och körde norrut. Vi hann precis fram för att se val nummer två dyka. Förutom detta, och inga kommentarer från guiden, såg vi upprepade albatrosser sväva fram bredvid båten. Aldrig såg vi dem så nära när vi var på turer för att titta på dem utanför Dunedin.

Eftermiddagen ägnade vi åt en vandring runt halvön som Kaikoura ligger vid. Vi blev något förvånade när en pälssäl låg tvärs över gångvägen.

Vi hade kommit till en sällkolloni av pälssälar. Sälarna låg spridda över området och dessutom såg vi någon form av häger som försiktigt smög sig fram innan en fisk nappades. Vi gick runt hela halvön som har det specifika Nya Zeeländska utseendet för vulkanisk natur. Skarpa flikiga vikar, den ena efter den andra, med gröna kullar runt omkring. Hade det varit klarare väder hade vi även sett de höga snöklädda bergen i fjärran. Nu var de svarta berg som hade topparna döljda bakom molnen.

Kvällen avslutades med en fantastisk middag på en restaurang som ligger långt från 'centrum' men var av någon mystisk anledning ändå fullsatt. Det innebar att vi fick sitta i baren och vänta i en halvtimme. För andra gången i mitt kiv (Evas) åt jag hummer. Jag kan konstatera att färsk hummer är att föredra framför fryst och definitivt värd sitt pris. Vi kom lyckliga ut från restaurangen och mycket nöjda med vår häftiga dag!

Regnet fortsätter

På morgonen tog vi en kort promenad i Christchurch forna centrum. Innan vi checkade ut pratade vi med receptionisten om Christchurtch centrum. Hon sa att hon inte hade velat åka in till stan på två år för att det kändes för jobbigt. Hon beskrev att när hon började jobba på hotellet och gäster ville ha en beskrivning fick hon hela tiden ändra sin beskrivning på grund av att byggnader var borta. Hon trodde att det skulle ta ytterligare ett par år innan centrum skulle börja ta sin form. Vi fortsatte norrut efter vår promenad. Vi åkte genom ett fantastiskt landskap, upp mot Hanmer Spring. Det är en ort helt inriktad på friluftsliv. Skidåkning på vintern, vandring, mtb, rafting mm på sommaren. Dessutom har man termiska bad, nyman pumpar upp 52-gradigt vatten och värmer ett antal pooler. De har temperaturer mellan 28 och 39 grader. Riktigt sköna bad, även om det regnar vilket det gjort hela dagen. Normalt har man en fin vy över omkringliggande berg, men det mulna vädret dolde bergen effektivt. 

Nu har vi checkat in på 'Pacific palms' med utsikt över Stillahavet. Hotellvärden berättade att det normalt är en fantastisk utsikt. Vi tycker att det är fint som det är, med ett stilla have där det inte syns någonting annat än vatten. 

Vi har precis ätit middag på en mysig restaurang vid havet. Det märks tydligt att det är försäsong, halvfullt i restaurangen. Imorgon bär det av med en efterlängtad båttur för att titta på kaskelottvalar.

Regn

Idag har vi haft vår första heldag med mulet och regn. Eftersom vi är positivt lagda tänkte vi att vädret skulle bättra på sig så vi tog bilen ut på den stora halvön sydöst om Christchurch. Vi åkte ut mot Akaroa som ligger på sydsidan av halvön i en skyddad vik. Detta är en populär turistort på sommaren. Vi möttes av franska flaggor då fransmännen försökte göra en inmutning på nya Zeeland 1840. Det hela gick i stöpet då engelsmännen fick till ett avtal med Māorierna. Detta fick fransmännen veta först då de kom fram, de valde att stannas kvar, vilket givit byn en fransk prägel.

Under vår gemensamma resa sökte Börje med ljus och lykta efter lammfilé på menyerna. Han fann ingen.  Förklaringen fick vi av slaktaren i Akaroa. Han förklarade att filéerna är så små att man inte skär ut dem. De hamnar som en del i lamkotletterna. Ytterligare en förklaring är att mycket av det bästa köttet går på export. Det är därför vi lan hitta lamfileer i Sverige. 

Vi fikade i byn och åt våra första NZ pajer. Vi har blivit förvarnade om dessa pajer, inte för att de smakar dåligt, mer för att de är feta och goda. Ett för stort intag kan medföra övervikt vid hemfärden. För övrigt smakade pajerna bra. 

Senare under dagen försökte vi oss på en vandring på höjderna ikring byn, men molnen var så låga att sikten var

 obefintlig. Vi fick ge upp det försöket. Åter i Christchurch lyckades vi hitta en restaurang på gångavstånd. Vi bor i detsom tidigare var centralt men som nu är en enda stor grusparkering till följd av jordbävningen 2011.

Planen för i morgon är att köra till Kaikora, vi Hanmer springs

varma källor. 

Otago museum-Christchurch

Idag startade vi kulturellt. Otago museum visade sig vara mycket intressant och varierat. Bland annat fanns en avdelning med Māoriernas historia. Māorierna kom till Nya Zeeland för ca 1000 årsedan. Enligt sin tro är Nya Zeeland bildat av deras gudar. Man vet inte från vilken del av Polynesien som Māorierna kommer men de har många likheter med t. ex. Hawaiis ursprungsbefolkning.

Edmund Hillery är NZ store hjälte. På museet fins en hel del av hans utrustning som användes vid bestigningen av Mount Everest. Hillerys pass, som användes vid inresan till Nepal, fanns där. Dock med en annan sida uppslagen. Stämpeln visar att han var i Stockholm 6-8/12 1953 (han nådde toppen 29 maj - 53.

 Dessutom var museet fullt av knuttar då det pågick en utställning om motorcykelns historia. Den äldsta mc:n var schweizisk och var från 1902. Remdrift var modellen. 

Färden gick därefter vidare mot Christchurch. På vägen stannade vi till och tittade på några märkliga stenformationer. Sfäriska stenbumlingar som bildades för 40 miljoner år sedan. De största med en omkrets på fyra meter. Snacka om bowlingklot. Varför ett av kloten hade en karta av Dalarna på sig framgick inte. 

Väl framme i Christchurch tackar vi vår GPS för att vi hittade hotellet. Hela stan är påverkad av jordbävningen 2011 och många gator är avspärrade. Det är en  overklig

 känsla att gå i stan. Flera hus har rivits och andra höghus står helt tomma. Man kommer osökt att tänka på en katastroffilm när man ser hela centrum öde. 

Öltillverkning och fågelskådning

Idag lämnade vi Lena och Börje på flygplatsen. Dags för hemfärd för deras del. Vi bytte till en mindre bil och for in till Dunedin. Vi promenerade runt i stan och gick ner till järnvägsstationen, en vacker byggnad från 1800-talets mitt, som man är mycket stolt över. Väl där hamnade vi på en marknad, liknande bondens marknad, fast mycket större. Här kunde man köpa allt från kokt gröt till NZ whisky. En salig blandning av allt. Marknaden äger rum varje lördag året runt. 

Därefter begav vi oss till Speight's brewery för en rundvandring. Bryggeriet har försett Nya Zeländarna med öl i ca 150 år, vi fick en trevlig guidning av en äldre herre som tidigare jobbat för Svenska Fläktfabriken. Turen avslutades med fri provsmakning i  bryggeriets pub. Det var sannolikt förklaringen till varför guideturen kl 18:00 var fullbokad. 

Kvällen har ägnats åt fågelskådning. På Taiaroa head, som ligger på spetsen av Otago Peninsula, häckar albatross. Just denna art heter royal albatross och kan mäta upptill tre meter mellan vingspetsarna. En imponerande syn, när de kom flygande på uppvind. På udden finns 33 häckande par. De första paren har just lagt sitt ägg och skall ruva i närmare 80 dagar. Ungen som kläcks är flygfärdig i september nästa år.  På udden finns även en mängd andra fåglar, bland annat 5000 rödnäbbade måsar som gjorde promenaden osäker. Några i gruppen blev träffade av spillning. En stark lukt av guano låg i luften. 

Senare på kvällen fick vi stifta bekantskap med den blå dvärgpingvinen, när de kom hem efter en dags fiske. De är världens minsta pingviner. 34 cm höga och väger 900 gram. De kommer in i skymningen, för att i skydd av mörkret ta sig till sina bon. Dessa ligger i hålor i en brant och vissa av fåglarna fick klättra flera hundra meter upp i backen. Väl hemma tycktes det bli stort kalas för det skreks en hel del i backen.  När fåglarna närmar sig stranden ser det ut som en liten våg som rullar in och plötsligt översvämmas stranden av hoppande och vaggande små pingviner. Sammanlagt såg vi ca 200 pingviner.

Dunedin

Idag har vi transporterat oss från Te Anau till Dunedin. På vägen passerade vi ett antal mindre städer där en hade namnet Gore och nästa stad hette Clinton och naturligtvis hade de benämnt vägen däremellan till "Presidents highway".

Vi stannade för lunch i staden Milton. Vi stannade här för Evas och Henriks hund heter Milton. Detta är en riktig jordbruksbygd och det fanns inte många lunchställen, men en lunch fick vi i alla fall. 

När vi kommit fram till Dunedin åkte vi först till Port Chalmers (en plats Lena önskar besöka då hon lovat arbetskamraterna på Chalmers detta).

Port Chalmers är en liten förort till Dunedin längre ut vid havsviken, som också är en exporthamn. Förutom att Lena fotograferades vid stadsskylten, gick vi längs huvudgatan och tittade i lite affärer. Några fiskar införskaffades till Lenas och Börjes sommarstuga. Därefter åkte vi ut på Otago Peninsula för att försöka se på Albatross och Blå pingvin. Vi kom för sent till Albatrossutfärden och Pingvinturen var fullbokad. Eva och Henrik bokade dessa turer för imorgon (Lena och Börje får tyvärr starta hemfärden imorgon bitti :-( 

Vi lyckade i alla fall se några Albatrosser segla över oss när vi var längst ut på udden. Albatrosserna är gigantiska fåglar, 3 m mellan vingspetsarna. Fåglarna seglade fram över himlen. Det var en mäktig syn. 

Det kommer en utförlig rapport imorgon efter vår guidade tur imorgon.

Nu är vi inne i Dunedins centrum för lite sightseeing. Dunedin är sydöns näst största stad och NZ fjärde. Det finns ett av NZ fem universitet här. Allt är skottskinspirerat. Det är inte så konstigt att skottarna gillade området, det liknar Skottland mycket.   

Milford Sound

Vi gick upp tidigt för att köra 12 mil till Milford Sound där vi skulle vara med på en båtfärd. Inte vilken båtfärd som hellst utan med naturguide. 

Platsen är nog mest känd för vandringsleden Milford track, och vi undersökte för en månad sedan om vi kunde få plats att vandra, men tyvärr var den fullbokad nu och första lediga plats var i januari. Vandringen tar 3-4 dagar och man måste boka för att få plats i de stugor som finns efter leden.

Landskapet de sista milen före Milford var fantastiskt. Vägen går i en dalgång med berg/fjäll på 2.000 meter vid sidan och vi hade tur... idag, då det regnade och det resulterade i väldigt höga och mäktiga vattenfall efter bergssidorna.

Båten var hyfsat stor. Trots seglen gick den dock för motor.

Båtfärden tog ca 2,5 timme och vi åkte ut genom hela fjorden ut på Tasmanhavet. Se sjökortet.

På grund av regnet (det regnar 2 av 3 dagar här) var det fina vattenfall att titta på. Problemet var att bedöma höjden på fallen men det som syns på bilden skall vara 155 meter enligt guiden på båten.

Det högsta fallet kom från en nära nog lodrät bergssida ned i fjorden som var 1.680 meter hög.

Kaptenen körde även in fören i två av vattenfallen, inklusive det på bilden ovan.

Landskapet är det mest storslagna vi sett och allt har skapats av istider genom årtusenden. 

På vägen ut i fjorden såg vi pälssälar som vilade på klipporna men på ett ställe lyckades vi även se några exemplar av den ovanliga fjordpingvinen. Den med goda ögon ser den på bilden nedan, den skall vara 60 cm hög.

Hela turen var enormt lyckad tack vare naturupplevelserna. När vi efter 2,5 timmar återkom till hamnen sken solen, vilket den fortsatte med resten av dagen. 

På vägen tillbaka stannade vi på flera olika platser och tittade på forsar, sjöar, plus att vi träffade på Kea'n, den stora mycket intelligenta papegojan. Bilden nedan visar den på väg in i en buss men busschauffören stoppar den. När vi stod och väntade 5 minuter vid en tunnel hade vi 4 st Kea-fåglar vid bilen och efter ett tag hoppade två av dem upp på motorhuven och började bita på vindrutetorkarna (finns på bild med annan kamera) och när Henrik sträckte fram linsskyddet till sin kamera försökte en av dem ta även detta...

Vattnet i de oräkneliga forsarna var helt klart.

En fantastisk dag, nästa gång går vi Milford track (i regn) ....

Det kommer definitivt bli en nästa gång!

Queenstown

Idag valde Lena och Eva att rida NZ-hästar på en hästranch strax utanför Queenstown. Vi blev hämtade vid hotellet av ägarinnan Janice. Janice berättade om omgivningarna medan hon körde ut till farmen. Vi hade anmält oss som nybörjare. Eva är verkligen nybörjare, har endast ridit mellan 5 och 10 gånger tidigare. Lena är mycket mer van. Gick på ridskola för ca 40 år sedan. Vi blev tilldelade var sin häst och vi fick träffa vår guide 21-åriga Jennifer som skulle ta hand om oss. Vi började med grundkurs på stallbacken, sitt rakt, hälarna ned, händerna lågt, sträck på ryggen, kicka igång, stanna, sväng vänster. Efter grundkursen var det dags att ge sig iväg. Vi red i dalen med berg runt omkring oss. Genom hjorthägn och över kullar. Vi skrittade, travade och galloperade. Ridningen gick alldeles utmärkt. Det var jätteskoj men det räckte alldeles utmärkt med 1,5 timmar. Coremusklerna fick sig en omgång och det fick rumpan också. Vi förväntar oss lite träningsvärk imorgon.

Henrik och Börje tog en vandring till Lomond ridge, en kraftig uppförsbacke i mer än 5 km i gott tempo. Hela vägen upp för berget var det en fantastisk utsikt mot omgivningarna. Det märktes att Henrik hade erfarenhet från mördarbacken i Falun...

På vägen ned stannade vi en stund och tittade på skärmflygare som startade en bit ned. Lite längre ned fanns det även en mängd MTB downhill-banor.

Vi mötte även två getter på stigen ned, det blev de som klev av ;-)

Vi konstaterar bara att om man gillar att utföra uteaktiviteter av alla slag undrar vi om det finns något ställe som slår Queenstown....

Nu har vi kommit till Te Anau och imorgon bär det av till Milford Sound.

White water rafting

Vi är nu i outdoor-mecka't Queenstown. Queenstown är en underbar liten alpby. Ser ut ungefär som någon av Europas småbyar på sommaren. Liv och rörelse och massvis med restauranger. Vi har nog aldrig sett så många sportaffärer/outdoorbutiker på så liten yta och så många erbjudanden om aktiviteter av olika slag tidigare. Här kände vi genast att detta är ett härligt ställe. Se snön på fjället i bakgrunden.

Eftersom Lena hade gjort rafting förut så valde hon en rundtur runt sjön och kulturaktiviteter i byn medan Eva, Börje och Henrik bestämde sig för rafting på floden Shotover. En färd på ca 1,5 timme i gummibåt. Det skulle visa sig att själva raftingen var det minst adrenalinfrisläppande idag. Bussresan till starten visade sig vara bland det värsta vi varit med om. En smal, smal grusväg över ett rejält högt berg, med stup på hundra meter på sidan, blev en obehaglig upplevelse.

Väl framme fick vi våtdräkt, skor, flytväst, hjälm och paddel. Vi fick en säkerhetsgenomgång över hur vi skulle bete oss vid olika händelser. Vi delades in i olika grupper och hoppade i gummibåtarna. De första 20 minutrarna flöt vi lugnt fram längs floden på det turkosfärgade vattnet. Vi fick hoppa i och bada. Det var skönt efter att åkt buss iförda våtdräkter. Guiden tränade oss längs färden på olika kommandon som behövdes i forsarna. Vi såg getter som klättrade på de branta bergssidorna. Detta var en häftig tur, en riktig höjdare!

Graderingen för de här forsarna var 3,4 och 5 vilket blir självklart att förstå för alla raftingexperter som läser detta.

Då vi inte kunde ta med någon mobil/kamera så blir detta inlägg bildfattigt men vi har lämnat emailadress till den engelsman som hade en GoPro kamera på sin hjälm och satt längst fram i vår gummibåt. Förhoppningsvis får vi en film som visar vad vi gjort.

Här kommer i allafall en bild på det vi (Eva och Börje) åt på kvällen.

Franz Josef Glacier

Nu är vi i sydalperna och häftiga saker väntar! 8.30 stod vi beredda vid disken vid äventyrsbolaget i byn Franz Josef. Till att börja med fick vi registrera oss och få ett armband à la Liseberg. Därefter fick vi berätta att vi inte hade några sjukdomar etc. Allt vi fick ta med oss upp på glaciären skulle rymmas i en magväska. Vattentäta byxor, jacka och höga kängor med crampons lånades ut.

Säkerhetsföreskrifter gicks igenom och vi var redo för helikopterfärden upp på glaciären.

Vi landade på nedre delen av glaciären och hade den mycket trevliga guiden Charlotte från Frankrike, som tilltalade oss på norska (hon hade varit ett år på utbildning i Notodden).

Det var första gången som Eva, Lena och Börje åkte helikopter. Henrik hade åkt en gång tidigare med ambulanshelikopter. Vår helikopterfärd flögs på låg höjd längs bergssidan. Man kunde nästan ta på den. Det var 'awesome'!

Vi fick gå lugnt och försiktigt uppför. Nedan håller Charlotte på att fixa trappstegen åt oss.

Vissa passager var trånga. Vi gick även in i en trång grotta som hade en "skorsten" några meter ovanför, som kom fram när krupit in till änden av grottan.

Det som är speciellt med den här glaciären är att den nedre punkten på den bara är 2-300 meter ovanför havsytan.

När man deltar i olika typer av aktiviteter så är en del av det att man träffar en massa nya människor från olika delar av världen. Idag träffade vi två från Brasilien, fyra från London varav en med svenska föräldrar, en från Kanada och vi fyra. Under de fyra timmar vi tillbringade tillsammans minglade vi runt och lärde oss en massa. Mycket skojigt.

När vi hade tagit helikoptern ned till byn hann vi med en stund i några "hot pools", där det gick att välja mellan 36,38 och 40 grader, riktigt skönt.

När vi var på glaciären fick vi veta att vägen vi tänkte ta till Qeenstown stängdes vid Haast (14 mil söderut från Franz Josef) 17:00 på grund av trasig väg, som måste lagas pga skred. Det var tur att vi fick den informationen annars hade vi inte kommit fram idag.

På vägen ned till Queenstown var det många fantastistiska vyer som är svåra att fånga med en mobilkamera.

Nu sitter vi på hotellet och skall äta "slow cooked lamb shank".